arbetslivsmuseer

Hej
Jag tackar nej till erbjudandet. Intressant förstås, men trots allt lite för smalt för oss.
Med vänlig hälsning
Bo G Andersson
Chef och redaktör DN Debatt


Hur kan 1 402 museer, sju miljoner föremål, 16 200 fordon, 5 300 byggnader och 15 000 personer som engagerar sig i arbetet vara smalt?
Jag tycker det är fett!

Så har den nya museistatistiken kommit, Museer 2009, Kulturen i siffror 2010:6.

Rapporten inleds med följande. ”Det totala antalet museer i Sverige uppgår till mer än 2 000 men en majoritet av dessa ingår inte i den officiella statistiken eftersom de inte uppfyller kriteriet att yrkesutbildad personal ska ha genomfört minst ett årsverke vid museet under året”. Endast 22 arbetslivsmuseer finns med i statistiken. Resten, 1 380 arbetslivsmuseer, ställs utanför den officiella statistiken. Ändå uppbär de en stor del av vårt kulturarv, sju miljoner föremål, 16 200 fordon, 5 300 byggnader och engagerar minst 15 000 personer i ideellt arbete. Så varför inkluderas de inte i statistiken?

Museernas kunskap

Kravet för att man skall finnas med i den officiella statistiken är att yrkesutbildad personal skall ha genomfört ett årsverke. Men vilken utbildning skall man ha? Museer är olika stora. På de mindre museerna i den officiella statistiken kan man vara museichef, ekonom, arbetsledare, intendent, konservator, arkivarie, pedagog och utställningsbyggare i samma person, samt att man städar toaletterna och sköter markvården. Att ha en museal kompetens och yrkesutbildning är viktigt, men det räcker inte på ett arbetslivsmuseum. Där måste man kunna ännu mer, ofta kopplat till museets inriktning.

Vad vore museet Ebbamåla bruk utan kompetens om järngjutning, verkstadsarbete, marknadsföring, turisterfarenhet och god kundkap kring drift av en mindre kraftstation med 90 graders vinkelväxel? Hur skulle museet Remfabriken i Göteborg klara sig utan goda kunskaper i skötsel och underhåll av textilmaskiner? Hur skulle museet Skonaren Linnéa klar sig utan praktiska kunskaper i skeppsbyggnad, splitsning, drevning, marknadsföring och erfarenhet av att ta emot ungdomsgrupper? Vad vore Norrbottens järnvägsmuseum utan goda kunskaper i svetsning, nitning, metallarbete och hur långt kommer deras museiångtåg utan utbildade eldare, lokförare och säkerhetsansvarig. Deras ånglok skall framföras lika säkert som en kommersiell tågoperatör och Linnéa skall segla lika säkert som en finlandsfärja. Det finns mängder med utbildad personal på ett arbetslivsmuseum, men med den skillnaden att de ofta arbetar ideellt.

När Tekniska museet sommaren 2010 skulle visa upp sin Blériot flygande över Gärdet i samband med firandet av Flyget 100 år var det inte museets personal som renoverade museiföremålet till flygvärdigt skick. Detta uppdrag och flygandet av detta unika museiföremål överläts till en flygentusiast som besatt de rätta kunskaperna. Industrisamhällets kulturarv består av komplicerade föremål som består av flera olika material och kräver specialkunskaper. I många fall är ett försiktigt brukande av kulturarvet en nödvändighet för ett bra bevarande och då behövs fler kunskaper än de museala.

Museernas besökare

Enligt Kulturrådets statistik besöktes Sveriges museer 2009 av nästan 18 miljoner besökare. Hur många besökare hade arbetslivsmuseerna samma år, de som inte räknas i statistiken? Arbetets museum genomförde 2006-2007 en dokumentation av Sveriges alla arbetslivsmuseer. Vi passade då också på att fråga om antalet besökare. Under ett år hade arbetslivsmuseerna 13 miljoner besök. Arbetslivsmuseerna är vanligtvis öppna sex månader, från maj till september, och trots denna korta säsong når man fantastiska besökssiffror. Är inte Kulturministern och Kulturrådet intresserade av detta?

Det talas ofta om att den vanligaste besökaren på ett museum är en kvinna i 45-årsåldern med akademisk bakgrund. På arbetslivsmuseerna ser vi en mix av kulturturister, teknikintresserade och barnfamiljer. Arbetslivsmuseerna blir för varje år som går allt viktigare för besöksnäringen. De små kvarvarande resterna av industrisamhället är numera det enda som skiljer orter åt, dagens bostäder, industribyggnader och affärscentra stöps i samma form. Genom Arbetets museums undersökning 2006-2007 vet vi att det finns 5 300 byggnader och 16 200 fordon bevarade av arbetslivsmuseerna. Är inte Kulturministern och Kulturrådet intresserade av detta?

Museernas personal

På de museer som finns med i den officiella statistiken gjordes det 4 200 årsverken under 2009. På arbetslivsmuseerna beräknar Arbetets museum att det finns minst 15 000 personer som engagerar sig i bevarandet av sina museer. Man gör inga årsverken utan man engagerar sig efter sina egna förutsättningar och möjligheter. Det mesta av arbetet sker ideellt av människor med kärlek till historia och kulturarv. EU lanserar 2011 som året för volontärt arbete och i dagarna har Kulturministern i media lanserat sin satsning på volontärarbete på centralmuseerna som ett medel för att utveckla museernas verksamhet. Är inte Kulturministern och Kulturrådet intresserade av 15 000 volontärer på arbetslivsmuseerna?

Museernas ekonomi

De museer som ingår i den officiella statistiken finansieras av samhället. ”Två tredjedelar, 68 procent av museernas intäkter var från bidrag”. Museer behöver finansiering, det är inte så många museer som kan leva av sina intäkter men de finns; Ebbamåla bruk i Blekinge, Beredskapsmuseet utanför Helsingborg och Tykarpsgrottan, en kalkgruva utanför Hässleholm drivs som egna företag. De flesta traditionsfartyg och museijärnvägar är helt beroende av trafikintäkter för att kunna finansiera bevarandet, allt som intjänas återinvesteras i verksamheten. Huvudparten av arbetslivsmuseerna är dock delvis beroende av stöd. Här hittar man en bred skala av finansieringssätt, allt från att satsa egna pengar till bidrag från kommun eller EU.

I Vadstena, Östergötland, har fyra vänner samlats kring sitt gemensamma intresse för traktorer. De har byggt upp ett eget museum med 80 traktorer och nu bygger de en ny museihall för att samlingen skall rymmas under tak. Kostnad för samhället = 0 kronor. I Fittja, söder om Stockholm, har Olle byggt upp ett tvätterimuseum. Där berättar han om kvinnors slit och tvätteknikens utveckling. Nu renoverar man tillsammans med det lokala bostadsföretaget den gamla tvätteribostaden som kommer att inkluderas i berättelsen. Kostnad för samhället = 0 kronor. På Jäders bruk utanför Arboga har Jädersbruks vänner övertagit brukets gamla snickarverkstad där man inreder verksamhets- och utställningslokaler för föreningens medlemmar. Kostnad för samhället = Byggnadsvårdsmedel och kommunal insats. På Skebobruks Museum i Roslagen arbetar de ideella krafterna med att bygga ny lokal som skall komplettera museet. I den nya byggnaden får de plats med arkiv, föreningslokal och handikapptoalett. Kostnad för samhället = Projektbidrag från RAÄ.

Är inte Kulturministern och Kulturrådet intresserade av detta?

Museernas lokalisering

Ett offentligt finansierat museum är i regel lokaliserat till en tärort. ”Drygt hälften av samtliga museer låg i någon av de tre storstadslänen, Stockholm, Västra Götaland eller Skåne. Var fjärde museum låg i Stockholms län”. Bland arbetslivsmuseerna möter vi en helt annan bild. Museerna är som en karta över hur Sverige industrialiserades. Arbetsplatserna lokaliserades till platser där det fanns strömmande vatten som kunde ge energi till maskinerna eller andra lokala förutsättningar för driften. Många av arbetslivsmuseerna finns på mindre orter eller landsbygd och blir där en viktig del av det lokala kulturarvet, man bevarar bygdens historia. Arbetslivsmuseerna ligger ofta på natursköna platser och blir på flera sätt viktiga delar av besöksnäringen.

Hur kan vi göra Kulturministern och Kulturrådet intresserade av detta?

Jo, genom att synliggöra arbetslivsmuseernas arbete och inkludera dem i den officiella statistiken.

Ett lämpligt år att börja är 2011, EU:s år för volontärt arbete.

För några månader sedan startade nedräkningen. Vem skulle bli det första museet som tilldelades utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum? Det blev Skebobruks Museum.

Här kan du lyssna hur det lät när priset delades ut.
Ladda ner eller lyssna direkt.

De som sjunger är Rolf Hedin och Peter Andrén.
Sedan hör du Hans Hammarfors, Birgitta Jonson och Olle Ringenson.


Olle Ringenson, Hans Hammarfors och Birgitta Jonson

Trots tio år på Arbetets museum i Norrköping och nära samarbete med arbetslivsmuseer över hela Sverige blir jag ständigt lika överraskad när jag kommer ut i verkligheten. Hela tiden möter jag ett stort personligt engagemang, fantastiska samlingar och snygga utställningar men också duktiga företag som gör ett fantastiskt arbete. Så var det dags för nästa överraskning, ITT-Flygt, museum i Emmaboda. Där skulle jag träffa Karl-Gustav Ahlqvist som arbetat med museet i tio år. Okej, jag erkänner direkt att jag inte riktigt gjorde läxan innan besöket.

– Ta till höger vid firman och sedan höger igen så kommer du fram till museet, berättade K-G på mobilen.

Firman tänkte jag och såg framför mig Hedlunds VVS i Bureå, ett liter rörmokeri med tre anställda. Firman visade sig vara en mycket stor fabrik med ca 1200 anställda. Verksamheten började i småländska Lindås, strax utanför Emmaboda, där klensmeden och formgjutaren Per Alfred Stenberg startade ett gjuteri 1901. I Stockholm etablerade ingenjören Hilding Flygt ett försäljningsbolag för pumpar och fläktar 1922. Via en tidningsannons fick de båda företagen kontakt med varandra och bröderna Stenberg började tillverka Flygts pumpar i Lindås.

1947 uppfann ingenjören Sixten Englesson den första dränkbara länspumpen och 1956 den första dränkbara avloppspumpen. Uppfinningarna var grunden för ITT Flygts internationella expansion och företaget finns idag över hela världen. Vid närmare eftertanke såg jag för några dagar sedan i Norrköping en servicebil med ITT Flygt logon på sidan.

År 2001 firade man ett hejdundrande 100-års jubileum och samtidigt passade man på att bygga ett företagsmuseum. Allt sedan dess har K-G varit engagerad i museet. Där berättas om pumpar, men även om motorbrandsprutan Herkules, båtmotorn Karl-Erik och alla de maskiner och verktyg som företaget tillverkat till glasbruken i området. Årets stora satsning är en Designutställning om Sigvard Bernadotte som designat Facits kontorsmaskiner, beredningsskålen Margrethe och Flygts pumpar!

Torsten Nilsson, överraskad
Arbetets museum


Snyggt designade pumpar.



K-G berättar om försäljarknepen. För att visa att motorn till brandsprutan gick vibrationsfritt la man upp ett mynt på huven och myntet ligger fortfarande kvar.

Så har vi för första gången utsett Årets Arbetslivsmuseum. De värdiga vinnarna finns på Skebobruks Museum i Roslagen. Där finns ett genuint museiintresse och ett stort ideellt engagemang. Föreningen består av cirka 250 medlemmar varav drygt 50 deltar aktivt och utan ersättning i byggnadsarbeten, guidning, textilarbeten och genomförande av arrangemang, utställningar, hemvändardag och julbasar.

För att ett museum skall vara framgångsrikt måste man släppa in människor och göra dem delaktiga. Museiföreningen söker sig därför ut ur museet och arbetar för att göra det omgivande samhället delaktigt.  Detta har lett till att museet har en god förankring i bygden och man har de senaste åren genomfört spännande pedagogiska satsningar som imponerar. Inte minst den Skrotskulptur-tävling där alla grundskoleelever i Norrtälje kommun bjöds in att skapa på temat min hembygds historia och det planerade undervisningsmaterialet i ekonomisk historia.

Skebobruks Museum visar exempel på ett gott museihantverk. Föreningens styrelse har en god blandning av män och kvinnor och föreningen arbetar aktivt för att även kvinnors arbete skall synliggöras. En prioriterad fråga i museiföreningens arbete är att museet skall vara tillgängligt för alla och där har man lyckats bra.

I sitt arbete visar man prov på kreativitet och gott kunskapsbevarande. Man använder alla nutidens tekniker för att berätta om brukets historia. Men föreningens medlemmar är också medvetna om att det egna arbetet är en del av Skebobruks historia. ”Till museets uppgifter hör också att följa den historia som skapas idag och i morgon”. Ur filmen  Så var det i Skebo. De gamla husen berättar sin historia.

För att ordna trygg förvaring för arkivmaterial har man under de senaste åren byggt nytt hus med arkiv, modern handikapptoalett, pentry, städskrubb, en dataarbetsplats, värme och anslutning till det kommunala VA-nätet.

”Skebobruks Museum har skapat en kulturell turistattraktion av stort värde för orten och dess omgivning.  För drygt tio år sedan samlades ideella krafter i Skebobruk för ett rädda det förfallna museet och ge det nytt liv” Ur nomineringsbrev. Nu tilldelas Skebobruks Museum som första museum någonsin priset som Årets Arbetslivsmuseum 2010.

Tack för ett bra museiarbete!

Bakom priset står Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd, Arbetets museum, Statens Försvarshistoriska museer och Sveriges Järnvägsmuseum. Skall alla idag kända arbetslivsmuseer få priset får vi hålla på i 1 404 år, cool tanke :-)


Bilder från Skebobruks museum

Skogsindustrin är en av Sveriges viktigaste exportnäringar med en lång historia. Redan 1447 omtalas i skrift ett sågverk som låg vid Forsviks strömmar utanför Karlsborg i Västergötland.  Sågarna var vattendrivna fram till 1849 då Sveriges första ångdrivna såg byggdes i Tunadal utanför Sundsvall. Sågverken spelade en viktig roll när Sverige industrialiserades och längst våra kuster byggdes ett stort antal sågverk.

Och hela hamnen som en spegel låg

Och såg vid såg jag såg hvart helst jag såg

Skaldade  Elias Sehlstedt år 1872 och blickade ut över Alnön vid  Sundsvall.

Av de stora anläggningarna finns idag inte så mycket kvar. Ett och annat maskinhus står kvar men de flesta såghusen har försvunnit och produktionsutrustningen har skrotats.  Arbetarnas kaserner har rivits och bebyggelsen har förändrats.  Men några av de mindre anläggningarna har sparats och är idag spännande arbetslivsmuseer. Nors ångsåg i Hälsingland och Drängsmarks ångsåg är två utmärkta exempel. På dessa sågverk genomförde Arbetets museum under förra veckan en kurs i ramsågning. Bengt Spade, Industriminnesbyrån, som ledde kursen har tagit fram ett fantastiskt studiematerial och René Sjöstrand har gjort en häpnadsväckande animering som börjar med ett sågblad och slutar med en komplett ramsåg!

Nors Ångsåg som ligger invid Ljusnan i Hälsingland är en av de bäst bevarade ångsågarna i landet. Den startade 1898-99 och var igång till 1956. Ramsågen och hyveln drevs av en ångmaskin. Som mest sågades över 3000 kubikmeter virke på ett år. Det finns även ett par arbetarbostäder bevarade. Ångsågen är privat och visas efter överenskommelse. Med några veckors hårt arbete skulle sågen kunna starta igen som ett levande museum. Det som fattas är lite pengar, lite kunskap och några som vill göra jobbet.

Sågen i Drängsmark norr om Skellefteå, Västerbotten, byggdes 1895. Sågen drevs av en vattenturbin men 1924 installerades en lokomobil tillverkad av Munktell i Eskilstuna. Under sågens glansperiod på 1940- och 50-talet sågades i treskift. I mitten av 1960-talet upphörde verksamheten. Såväl sågen som maskinhuset är helt intakt, med den ursprungliga tekniska utrustningen bevarad. Sågen är en ramsåg och i såghuset finns dessutom ett kantverk, en hyvel och en slipsten. I maskinhuset finns lokomobilen från 1924 med drivhjul, transmissioner och paternosterverk för sågspånen. Drängsmarkssågen är den enda körbara ångsågen i Sverige.



Vid kursen i Nor genomfördes bland annat ultraljudsmätningar av godstjockleken i pannan



Slipning av sågblad är en viktig del i arbetet på sågen



Lycka är en dag på sågen!

På stadsmuseet i Eskilstuna finns en fantastisk samling av stationära ångmaskiner. Fram till för några år sedan har man vissa helger kunnat se maskinerna i drift. Värme, fukt, varma dofter och ett vackert pysande gjorde ånghallen levande. Sedan kom ett pannhaveri som satte stopp för fortsatt körning. Där kunde historien tagit slut men modiga, härliga Eskilstuna museum har nu tagit beslut om att pannan skall renoveras. Om allt går enligt planerna är pannan åter under tryck 2011. Arbetet med pannrenoveringen kommer att ledas av Kjell Nordeman, ordförande i Sveriges Ångbåtsförening.


På andra sidan ån ligger Munktellmuseet
Där Johan Theofron Munktell en gång startade sin verkstad ligger idag ett museum som berättar om den industriella utvecklingen. Maskiner och motorer bjuder på en tidsresa och en berättelse om teknikutveckling. På hedersplats vid entrén står Sveriges första traktor, en Munktell 30-40 som väger 8,3 ton. Men här finns inte bara hårdvaran. Kring museet finns en stor grupp volvoveteraner och andra intresserade som varje vecka donerar otaliga timmar i museets verksamhet. Man renoverar, visar upp, arkiverar och berättar människornas och maskinernas historia. Men inte bara det man arbetar också med friskvård!

”Här är man delaktig i ett socialt nätverk tillsammans med kollegor och vänner med samma intresse. Att ett sådant engagemang bidrar till fortsatt god hälsa, såväl fysisk som psykisk, är ställt bortom allt tvivel”.

Genom åren har ett stort antal maskiner, motorer och traktorer renoverats i den egna verkstaden. På så sätt har man byggt upp ett stort teknikhistoriskt kunnande.

Mitt mellan Ånghallen och Munktellmuseet finns s/s Gerda
Fartyget byggdes 1865 på Lindholmens Varv i Göteborg. Efter 67 sju års tjänst lades hon upp på land där hon blev liggande. 1978 köptes GERDA av Eskilstuna museer men först 1993 kunde renoveringsarbetet starta som ett s k ALU-projekt. Tillsammans med Länsarbetsnämnden och Arbetsförmedlingen satsades 400 000 kr. Pengarna räckte inte ända fram men med hjälp av bidrag från lokala företag kunde man slutligen ro projektet i hamn. GERDA är fortfarande helnitad över och under vattenlinjen efter renoveringen, vilket är ovanligt eftersom man vanligtvis brukar svetsa allt under vattenlinjen. Även kring Gerda finns ett stort ideellt engagemang och en stor kunskap.

Ett teknikhistoriskt centrum
Ideell verksamhet innebär vanligtvis att man fokuserar på den egna verksamheten, det där man tycker är så viktigt och det där man vill hjälpa till att bevara. Engagemanget innebär ofta mycket jobb och mycket jobb innebär att man inte hinner se sig omkring. 

Tänk om vi kunde få Ånghallen, Munktellmuseet och Gerda att samarbete på ett utåtriktat sätt. Här finns så mycket teknikhistoriskt kunnande och yrkesskicklighet som ni skulle kunna förmedla till andra. Kurser i eldning, maskinvård, köra ångmaskin, köra råoljemotor, renovera maskiner, lagerskötsel, svarvning, nitning, maskindokumentation, maskiners löpande drift och underhåll & människors friskvård. Allt detta och mer skulle ni kunna bjuda på!



Samlad kunskap på Munktellmuseet



Snart börjar renoveringsjobbet i ånghallen på Eskilstuna Stadsmuseum



s/s Gerda

Tänk er en dag av gnistrande vårsol och en sluttning i så fylld av vitsippor att det ser ut som att ett snöfall dragit förbi. Följer man sluttningen nedåt kommer man till en kvarnstensgruva. Enligt dem som sköter om gruvan skall man gå sakta nedför sluttningen. Stanna upp, sitta ned på en bänk och njuta av livet. Kanske fundera över något man tycker är värt en fundering.

– Hur många vitsippor det finns i världen?

Eller ännu bättre.

– Hur många kvarnstensgruvor det finns i världen?

Väl framme vid den tanken får man bråttom ned.

Välkomna till Lugnås och Qvarnstensgruvan.
Här har man tillverkat kvarnstenar i 800 år.
Stenar som hackats loss ur berget och på kärror och fartyg transporterats ut i världen.

Idag tillverkar man kulturupplevelser samtidigt som man förvaltar kulturarvet.
Qvarnstensgruvan sköts av en ideell förening vars ändamål är att bevara och utveckla verksamheten vid Minnesfjället samt att ansvara för driften av anläggningen.

För mig är Qvarnstensgruvan en ny upplevelse och plötsligt finns det ännu en plats som gör mig lyckig!

N 58° 37.516', E 13° 43.940'
www.qvarnstensgruvan.se


Ingemar Beiron poserar vid en kvarnsten.

Gefle Dagblad levererade den 1 april 2010 ett mycket osmakligt aprilskämt. Mitt i turbulensen kring briggen, föreningen och den usla ekonomin publicerade man en artikel som gick ut på att Piratpartiet skulle köpa Briggen Gerda som en del av deras valkampanj. Snacka om att göra sig lustiga på andras bekostnad. Dålig stil Gefle dagblad!

Den första Briggen Gerda sjösattes från O. A. Brodins skeppsvarv i Gävle 28 oktober 1868. Gerda kom att bli den sista seglande briggen i Sverige. Hon var mycket starkt byggd och seglade i atlant- och nordsjöfart till 1930, mer än 60 år! Man förstod att Gerda var en sällsynthet, ett stycke levande sjöfartshistoria och 1936 sålde briggen till hennes födelsestad. Där blev hon ett känt museifartyg och en symbol för Gävle. Han lades vid kaj intill nuvarande Islandsbron där hon blev caféfartyg. Hon fick emellertid förfalla eftersom det saknades pengar till ett fullgott underhåll. Hon till och med sjönk vid kajen. 1951 bogserades därför Gerda ut på Inre fjärden där fartyget sprängdes och brändes. Resterna av det gamla skeppet blev slutligen fyllnadsmassor på Gävle Galvans tomt.

Efter många år började man i Gävle sakna sin brigg och 1993 bildades Föreningen Briggen Gerda som ett arbetsmarknadsprojekt på Gävle Varvs gamla område. Målet var att återuppbygga fartyget Projektet att bygga en ny brigg har finansierats av mer än 300 företag, Gävle kommun, Arbetsförmedlingen Gävle, Länsarbetsnämnden och EU Mål 2 Norra. Föreningsmedlemmar, fonder och privatpersoner har bidragit med arbetstid, pengar, material och kunskaper.

Den nya Gerda kölsträcktes 1995 och jungfruresan skedde i juli 2006. Fartyget har sedan dess blivit en turistattraktion för Gävle. Men det har varit svårt att få ekonomin att gå ihop. Tisdag 6 april 2010 försattes därför Föreningen Briggen Gerda i konkurs och under dagen utsågs en konkursförvaltare. Detta innebär att föreningens styrelse nu står till konkursförvaltarens förfogande och inte kan fatta egna beslut som berör föreningen och Gerda. Orsaken till att man begärde sig själva i konkurs är att man inte lyckades samla ihop de 500 000 kr som behövdes för att överleva de närmsta två månaderna. Tiden gick ut och det hade inte kommit in några pengar.

Hur skall det gå för Gerda?

Skall hon åter bli caféfartyg vid en kaj i Gävle, lida av dåligt underhåll, bli ryggbruten, bogseras ut ur hamnen, sprängas och brännans. Eller skall vi lyckas bevara detta vackra fartyg som en del av en levande historia.

Så har jag åter en gång besökt Forsviks bruk och känslan när jag reser därifrån är densamma som alla gånger tidigare, sprudlande oförställd och teknisk glädje. Känslorna svallar men inte över att åka därifrån utan för att dom är så otroligt duktiga och kreativa i Forsvik. Man tar hand om brukets byggnader, renoverar en lastbil, bygger järnväg, bygger ett industribanelok, samlar motorer, maskiner, skapar ett ångcentrum och som om det inte vore nog, bygger en hjulångare. Forsvik verkar vara en kokande häxkittel av teknisk kunskap och entreprenörskap. Tack för allt jobb ni gör Forsvikare och jag hoppas att ni ibland har tid att stanna upp, ta ett steg tillbaka och bara njuta av allt ni med egna händer har skapat.

För alla er andra som söker kärlek.

Forsvik är ett arbetslivsmuseum vid Göta kanal väster om Karlsborg i Västra Götaland. N 58° 34.769', E 14° 26.055'

I hamnen i Hjo ligger ångaren trafik, en av landets bäst bevarade ångbåtar, en pärla och ett museiföremål.

Fartyget byggdes på Bergsunds Mekaniska Verkstad och 1 november 1892 gjorde "Isbrytaren och passagerare-ångaren Trafik" sin första resa från Hjo till Hästholmen. Sedan dess har fartyget varit Hjo och Vättern trogen. Under alla dessa år har det bara skett en incident, en grundstötning 1903. Men 1972 höll det på att gå riktigt illa. Då togs beslut att ångaren skulle huggas upp. I och med detta beslut startades i tysthet en räddningsaktion. En grupp med Hjo- och Skövdebor (Sällskapet s/s Trafiks Vänner) köpte fartyget för 5 000 kr och bogserade det till varvet i Sjötorp. Inför ett folkhav kom Trafik tillbaks till Hjo sommaren 1977, efter ett renoveringsarbete som omfattade 30 000 arbetstimmar. Fartyget drivs och underhålls av ideellt arbetande sjöbjörnar och trafikintäkterna bekostar underhåll och nyinvesteringar.

Nästa kris kom för något år sedan då Sjöfartsverkets nya trafikområden definierade Vättern som öppet hav. För att fortsätta ta passagerare måste museiföremålet som under sin livstid bara haft en smärre grundstötning förses med ett vattentätt skott och läckstabilitetsberäknas. Under vintern har man därför arbetat för att rusta fartyget för dagens säkerhetsbestämmelser och nu är det vattentäta skottet på plats. Man har klarat nästa kris och när isen har gått från Vättern är man redo att göra sin första tur med passagerare. 

Bra jobbat och stort tack till alla ni som engagerar er i bevarandet av s/s Trafik

Se film
Föreningens hemsida www.trafik.just.nu

Om man läser Tågsommar 2010 hittar man omkring 75 anläggningar för tåghistoria i Sverige; museijärnvägar, museer och museispårvägar. I ett Europeiskt perspektiv är vi duktiga på att bevara järnvägshistoria. FEDECRAIL som organiserar museijärnvägarna i Europa har 49 svenska medlemmar och man uppskattar att det finns 546 järnvägar i de 25 medlemsländerna.

Av alla järnvägsmuseer och museijärnvägar i Sverige är det i princip bara två som har anställd personal, Sveriges järnvägsmuseum Gävle och Sveriges järnvägsmuseum Ängelholm. Skall vi vara riktigt strikta så är ju dessa två ett museum :-)

Allt annat arbete sker ideellt!

Utan alla dessa fantastiska bevarare av järnvägshistoria skulle inte mycket finnas kvar.

Vart skulle vi då bege oss för att få åka ångtåg, motorvagn eller spårvagn?

En frisk vind av nytänkande och entreprenörskap sveper över museerna i Sverige. Det är de små aktiva arbetslivsmuseer som berättar om industrisamhället och 1900-talets historia som står för detta nytänkande. Med hjälp av kunnig personal och levande maskiner berättas historien om industrisamhället och 1900-talet. Det skapas arbetslivsmuseer som aldrig förr och i dag finns drygt 1 400 museer förtecknade i Arbetets museums databas över arbetslivsmuseer. Du hittar den på www.arbetslivsmuseer.se

Arbetslivsmuseerna liknar inte andra museer. Här finns ytterst få montrar men många maskiner och föremål som visas i drift. Arbetslivsmuseerna erbjuder en upplevelse för alla sinnen. Hur många har egentligen hört en ramsåg äta sig in i stocken, känt värmen och fukten när en ångmaskin startar med ett väsande ljud eller känt iskylan tränga sig upp i överarmarna när man sköljer tvätten i en isvak? Sådana upplevelser finns på arbetslivsmuseerna. Det finns även en stor trygghet och trovärdighet i arbetslivsmuseernas förmedling eftersom den sker på den plats historien utspelat sig och förmedlas av människor som varit med och kan berätta.

Mycket, ja kanske huvuddelen, av arbetet på arbetslivsmuseerna sker ideellt. Denna blogg är en hyllning till alla de som donerar så mycket tid och gör ett så fantastiskt arbete. Här skall jag berätta om arbetslivsmuseernas underbara värld!